Kristen - eller ej, det är frågan

På förklaringarna är jag med dig, för det relaterar lite med hur jag själv tänker. Även om jag inte tar in Jesus i min andlighet. Så tror jag absolut att han funnits och varit en stor upplyst profet. Men på den kristna biten tar det tyvärr stop. Jag är döpt, men hoppade av konfirmationen pga att jag fixade inte hur bilden av allt gudomligt i oss och alltet förvreds till något vad jag tyckte var mindre gudomligt. Jag fick helt enkelt inte ihop det.

Som jag ser det behöver man inte ta in Jesus i ekvationen, han fanns för att visa oss vägen, men hittar vid en på annat sätt så spelar det ju ingen roll. Men ofta tar det stopp när "vi" tittar på Kristus just för att vi är så inne i kyrkans fyrkantiga tänk. Likväl som kyrkan på många håll inte kan ta till sig nyandlighet. Det handlar bara om att vi begränsar oss i sinnet, och just det kan ju vara bra att jobba lite mer. Att faktiskt nå till insikten och känslan att alla ÄR ett, och ingen  har rätt eller fel. Vi har bara olika sätt att se på saker och ting, och olika sätt att förklara det vi ser. 🤪

Håller helt med:) jag har inget emot kristna eller judar och muslimer etc jag är glad över att dom har tro. Tyvärr blir reaktionen hos många religösa så påfallande abrupt när man försöker hålla en diskussion med dom om just andligt tänk. Deras svar blir ett tydligt tex inom kristendom: det finns "bara" en Gud och "Han" skapade jorden på sju dagar punkt. Dvs, jag kan tycka att jag accepterar mer om andras olika trostänkande ( även om jag inte tror på religionen i sig) medans många kontroversiella människor inom olika religioner inte är lika öppet sinnade för andras olika trostänkande.

Jag tror att de är de där inlärda rädslorna som spelar in när det blir så. Vilket det gärna blir. För min del så tänker jag att är jag trygg i min tro kan kan tala med människor som tror annorlunda. Det är trist att det inte är öppnare klimat tycker jag, tänk vilka underbara diskussioner man skulle kunna ha. Nu möts man ofta av ett motstånd eller så får man ett Bibelcitat slängt i huvudet. Det är vanligtvis mycket lättare att tala med tex en muslim.

När jag började leta i min tro så kände jag mig hemma med Gud men inte med Jesus. Ju mer jag lär mig ju mer förstår jag. Ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag vill leva och vara och hur allt borde vara. Att upptäcka Jesus och även den helige ande är spännande. Har en bra bit kvar, men det får ta den tid det tar. Oj detta blev lite flummigt.. 🙂

Nej då, inte alls Jeanette, jag är med dig i ditt tänk. Har själv gått den vägen, och det är spännande att få ihop bitarna. Att det som sägs av en den ena och än den andra är samma sak - vi talar bara olika språk ibland. Men lyssnar man så hör man Gud i allt som är. ♡

ja men precis så! Skönt att du förstod hur jag menade! 🎈

#4# jag tror oxå absolut att det är rädslorna som styr hos kristna. Man t o m använde sig av skrämseltaktik för att skrämma upp folk till tro förr. Jag gillar inte tvång, jag vill att allt ska flyta på naturligt. #5# Har oxå en bra bit kvar;) vill hela tiden lära mig mera och bli mera kunnig

Det är ju därför vi är här i livet, för att lära oss mer. Vara en del av universums expansion. ♡

Och visst är väl det också bra att inte veta allt på en gång. Utan successivt lära sig, mera aha upplevelser är bara kul:) Fast jag hoppas en dag bli sopas självsäker att jag kan utan att känna mig påträngande inför människor tala om vad jag tycker och tänker om mitt andliga tänk och resan som varit och fortfarande är:)

Där är du snart Olli! ♡♡♡

Har också upptäckt Jesus, ganska nyligen. 

Jesus är nu en sanning för mig, enligt ganska nära den kristna läran.

Mitt andliga sökande tidigare var uppriktigt, med massa ljus och energier, men faktiskt inte särskilt hälsosamt. 

Det gäller att få in rena, höga källor. 

På så sätt visar Jesus vägen för mig. Tack för ordet!

Zara, vad härligt att du känner att du hittat balans genom Jesus, och visst är han en mäktig vägledare och hjälpare. Jag tar ofta hjälp av honom vid tex healing just för att behålla balansen och inte dra iväg utan kontroll. För som du säger, energierna i allt som är de är kraftfulla och det är lätt att tappa bort sig.

Tycker att det är intressant att ta del av olika livsåskådningar,men vill inte kalla mig kristen eller någonting annat heller.
Jesus är en vägvisaren, men det är upp till en själv att finna sin andliga väg att vandra vilket kan te sig annorlunda för var och en.

Men har man ju dom tidigare liven och dess karma, och den karma som man skapar i sitt nuvarande liv att ta hänsyn till förstås.

Hur morgondagen ter sig får man väl se.

Och det man får se…beror då säkert på hur man fortsatt handlar och formar sitt karma…

 Själva grejen att Jesus skulle dö för våra synders förlåtelse har jag aldrig fattat🤪 men förklara det gärna i andra termer än i kyrkan😛 jag har nog bara missat nåt. Om nu synd betyder att missa målet, varför behöver Gud förlåta oss för det och varför skulle Jesus behöva dö för det? Att hela korsfästelsen är av stor betydelse energimässigt och kollektivt för vårt uppvaknande tvivlar jag inte på…men jag personligen har aldrig förstått mina kristna vänner som faller i tårar av tacksamhet över Jesus som offrade sitt liv för oss arma människor🤐

Jag ser Jesus som en profet (jag upplever honom som kärlek, ljus och acceptans) -precis som jag ser många andra som profeter…. och bara det är ju en hädelse😂🤐

Känns det viktigt för någon här att kalla sig kristen? Varför? Nyfiken🙂

Jag tror att han valde att dö och återuppstå för att visa oss vad livet kan innebära för oss om vi kan ta till oss att alla är ett med Gud. Men hur just ordet "förlåta" kan förklaras det vet jag inte riktig. Ska klura på det, men det finns kanske någon annan som vet? Jag ser mig inte som kristen, även om jag kan relatera till det, mest för att det är ännu mer gamla föreställningar kring vad det innebär att vara kristen än det är att säga att man tror på Gud. Och hela kristenkonceptet är ju kyrkans så egentligen kan kan de behålla det.

Förlåtelse! Tänker att jag i den situationen behöver någon utanför mig själv att be om förlåtelse…för att jag missat målet. Jag känner skuld…att jag syndat mot vad jag tror är Guds bud och att Gud straffar mig för min synd. Jag vänder det hela från mig och ber om förlåtelse för något jag egentligen först skall förlåta mig själv. Tänker att det ofta bygger på en föreställning att jag står i skuld, att jag syndat…att jag skall och kan gottgöra det genom att be någon annan om förlåtelse…be Gud om förlåtelse. När det i själva verket är mig själv jag skall förlåta. Handlar förlåtelse om underkastelse om självömkan, om synd och om straff, då har jag säkert också missat målet, utvecklandet och helandet.

Låter ju absolut logiskt, men jag tänker att eftersom Gud är i oss alla så ber jag mig själv om förlåtelse när jag ber Gud om det. Och då handlar det inte om något utanför mig eller något att känna skuld över. Jag ber Gud om förlåtelse för att jag har syndat. = Jag förlåter mig själv för att jag har missat målet att vara i kärlek till allt som är. ♡

Jag blev visst otydlig i min formulering om vem och vilka jag menade! Skall kanske inte använda mig av jagformen, när jag egentligen syftar på andra och vad, hur jag föreställer mig dem. I det här fallet gällde det inte så mycket logik utan mer av människors känslor, rädslor, osäkerhet inför Gud genom tiderna. Menar att de i många fall inom kyrkan och i församlingar, samt andra religioner och kulturer, fortsatt gäller, både kollektivt och individuellt. Föreställningar mer grundade i synd och straff än i kärlek och förlåtelse.

Jag var helt med på det, spann bara vidare för att hitta en, för mig, hållbar förklaring på vad det kan handla om att be Gud om förlåtelse.

När jag tar del av en förklaring som denna http://m.svenskakyrkan.se/?di=680599 Kan jag inte annat än att se den som 4 kantig, missvisande och otillräcklig! Förlåtelsen och försonandet kan för mig endast vara och ske genom att uppgå i Gudsmedvetande, genom att bli ett med Gud. Det försonande, erkännande vi gör och får, den medvetenhet vi uppnår i Gud genom Jesus handlar inte om att Jesus offrar sig för oss. Utan om det budskap Jesus gav, genom det liv han levde, den kärlek han var och gav, den medvetenhet han visade på. Jesus offer var inte att han dog, utan att han visade oss att livet är evigt och att det är ett liv i Gud.

Kan inte annat än hålla med. Tur då att vi talar om vad det egentligen handlar om, inte vad man tidigare har trott att texten innebär. ;-)

# 22 amen på det hörru 😉🤗

Även offer är ett ord som misstolkas tycker jag. Sann offring är ett medvetet val i total tillit tänker jag…då har man kommit så långt att man inte längre känner sorg över det man uppoffrar.

Apropå kristet: Jag såg nyss en serie " flator" där det ingår en lesbisk präst. Hon är ju uttalat kristen men talade om Gud på ett annat sätt än det typiskt kristna. Frågan dök då upp i mig om var/hur det finns bibelställen som nämner att detta är en synd( eh ,missat målet?) ? Jag antar att det finns(antagligen massor i GT om inte annat🤐) eftersom det finns så många kristna som är emot homosexualitet. Vilket också känns helt galet🤪. Är övertygad om att ifall Jesus levde nu skulle han gå med i Pridetåget och ge bort gelehjärtan och kramar😍😃

Det här kändes ju positivt iaf 🙂

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=679436

#24 Inne på Jesus iFokus så finns det en ganska ny tråd just om homosexualitet, och av den anledningen så kollade jag runt lite för att se hur kristna kan tolka homosexualitetens syndfullhet. Hittade denna som jag absolut kan relatera till, även om textförfattaren är lite väl snäv i sin tolkning. Han menar tex på att det på något sätt skulle vara mot Guds grundtanke att någon föds utan en arm, eller som homosexuell. Personligen tror jag att vi alltid är precis som vi ska vara i minsta detalj. Gud gör inga misstag! Jag tror absolut på att vi innan vi föds väljer vad du vill uppleva i livet  -  just som i denna tråden om livets blueprint.

Anledningen till homosexualitet, om det är en synd eller inte, la jag åt sidan för många många år sedan. Jag var då tvungen att komma till en acceptans för den jag är för att orka fortsätta leva och må bra. Men mina funderingar kring homosexualitet har dykt upp igen nu efter många många år, eftersom jag åter nyligen börjat söka efter den jag verkligen är och vad mitt livssyfte är. Djupt i mig hittade jag en vilande men en stark tro på Gud. Är så glad för det! Om jag nu har valt att vara den som jag är, så måste jag varit en helcrazy ande innan jag föddes. Det kan visst vara så att jag har saker som jag behöver genomgå i det här livet för att lära mig, men i så fall så har jag verkligen utmanat mig själv till absoluta bristningsgränsen. Vad är anledningen till att jag har valt det i så fall? Det är en fråga som jag söker svar på. Den andra är, vem är Jesus? Hur ser ni på Jesus? I min hjärna så är Jesus Guds son, men å andra sidan så känns det helt fel att se Gud och Jesus separerade på det viset. Om jag vet att Gud är kärlek och att jag är älskad fullt ut oavsett vem jag lever i kärlek tillsammans med. Jag bara vet det. Varför ser jag då Jesus som en dömande del av Gud? Kan anledningen vara att han är på ett vis mer personifierad, och att jag identifierar Jesus lite med kristna personer som ser på mig med dömande ögon? Kan det vara så? Funderar bara lite fritt här…

För mig har det ingen betydelse om jag kallar mig kristen eller ej. Det finns det ändå ingen troende som har exakt samma uppfattning, bara mer eller mindre liknande syn på sanningen om Gud/Gudar/eller att Gud inte är den centrerande tanken. Mitt liv är en föränderlig väg, ständigt sökande. Det viktigaste är att jag finner ett sätt att leva i kärlek. Och den vägen kan jag hitta genom att hålla mig nära Guds kärlek och göra medvetna val.

#27 Jesus är den vi väljer att se honom som! Om du väljer att se honom som dömande, då är han det för dig! Väljer du att uppleva honom som ickedömande så kan han vara det! I själva verket har han som Guds son, sedan länge passerat allt vad dömande heter.

Liv - Vad säger ditt hjärta att han är? Enda anledningen till att du har valt ditt liv, och jag mitt, är att detta är vad du har valt att uppleva för att expandera. Du har valt att vara en av många själar som bidrar till allt som ärs expansion. Tillsammans upplever vi nya sidor av allt som är och i och med det expanderar allt som är. Du har med andra ord valt just ditt liv för att vara en del i Guds expansion, av att Gud ser och förstår ännu en aspekt av skapelsen. Av oss. Av allt som är.

Liv Jesus är både jag och Gud samtidigt! Egentligen är vi inte "tre" eftersom separationen inte finns. Jag har Jesus som min vägledare och guide och han liksom symboliserar det rätta i livet. Vägen, sanningen och livet. Jesus är mycket mer än jag ensam. Jesus är den ideala jag som jag strävar mot. Jesus är trygga famnen och ljuset i mörkret. Jesus är örat som lyssnar, Jesus ger råd om jag vill. Framförallt är Jesus bredvid och inom mig alltid. Jesus är själva livskraften. Han är ljuset och vägen till ljuset. Det är så jag ser på Jesus. Jag säger att min andlighet färgas av kristendom och jag kallar mig kristen. Jag kunde även kalla mig buddhist då dessa springer ur samma källa. Jag vet dock mer om kristendomen och det är lättare för mig att via den nå källan.

Eftersom det bara finns Gud, så är alla gudar, alla religioner i grunden den samma. Det som är olikt och skiljer dem åt, det är vi och hur vi väljer att tro. Gud är först och frrämst vad och hur vi är och därefter vad vi tänker och tror!

Amen Peter! ♡

#32 Exakt så! 🎈

#32 Så är det.

Jag vet ärligt talat inte vad mitt hjärta säger om Jesus just nu. Men det är helt sant att jag fascinerades av denna modiga, ödmjuka, visa kärleksfulla man och berättelsen i bibeln. Mitt hjärta blev hursomhelst eventuellt förvirrat av människors sällskap. Han är en av mina nycklar, det vet jag nu eftersom jag knappt ens vill/kan nämna hans namn. 

Men tänker ta reda på vad mitt eget hjärta säger den här gången. Förbereder mig lite och är tacksam för att ni delar. Jag läser/känner. De på Jesus iFokus hjälper mig de med men på ett helt annat vis. Tycker att jag börjar kunna hantera någorlunda att skriva/läsa om Jesus, om synd och straff, rätt och fel, utan att flippa ur fullständigt 😉😎.

Sen får jag se var den andliga resan leder mig.

Svårt att kommentera det som ni skriver eftersom jag inte på långa vägar är klar över mina. Men tack! 🙂

#32 De två första styckena känns bra. Det sista stycket behöver jag tänka efter lite för länge på, vilket brukar betyda att det inte stämmer riktigt för mig.

Själens tankar som står i direkt förbindelse med anden, är Gud i första hand för mig. Även min vetskap ifrån anden (ej tron) är Gud i första hand. Hur och vad jag är formas av de tankarna och den vetskapen är Gud i andra hand.

Så därför är det tvärtom för min del.

#29 Retep

Läser igen… Mycket befriande tanke. Tack!

Puffar denna tråden liten då det just "kristen" och innebörden av att vara det har varit på tapeten en del denna veckan. 😎